Vi tog egen bil till starten på morgonen för att kunna ha någonstans att vara tills vi skulle iväg. Startfållorna öppnas vid kl. 8 och då kan man gå in med skidorna. Dock är det inte som på Vasaloppet där man sätter dem i spåret, utan här ligger startfållorna på sidan av själva startrakan, och sätter man in skidorna så blir det bara mot "fållans" vägg. När vi kom dit vi lite efter åtta så var det inte många skidor där, så vi bestämde oss för att värma upp lite, vänta lite i bilen och se damernas start innan vi gick in i fållorna vid cirka 9.15. Fem minuter efter att startfållan innan öppnats öppnades så den egna och man kunde springa ut till startrakan, sätta på sig skidorna och sticka iväg. Tidtagningen startar sen när man passerar startlinjen. Tyckte systemet lät mycket konstigt innan, men det fungerade mycket bra! Inte alls samma kaos som i Vasaloppet. Marcus om loppet: Inför loppet funderade jag om jag skulle köra med fästvalla eller inte och om jag skulle kunna få starta längre fram än näst sista startled, d.v.s. det 14:e ledet. Jag beslutade mig för att köra utan fästvalla till sista backen, som går 3 km rakt uppför. Där det är 155 höjdmeter man ska ta. Det visade sig inte gå att komma upp något högre startled när jag inte hade kört något Worldlopp i fjol eller i år. (Det blev inget Vasalopp för mig i fjol p.g.a. ryggproblem.) Jag skulle starta klockan 10,05, men eftersom allt blev lite uppskjutet kom min startgrupp iväg 10.20. I Marcialonga startar man med 5 minuters intervaller mellan varje startled. I början av loppet eller stort sett under hela loppet var det ett evigt sicksackande mellan åkarna, eftersom det inte är som i svenska lopp där de långsammare ska hålla till höger. Utan det var ett evigt korsande. Jag vet inte om de är pulsklockorna som gör det eller om mitt sicksackande bidrog till att jag skidade 300 meter mer än Anna. Det fanns också bara 3 spår på de flesta ställena, så det var mycket köande i början och också under nedförslöporna där många plogade. När man äntligen kunde börja åka lite mera normalt efter kanske 5 km så kom det kanske en uppförsbacke eller en nedförslöpa utan att det alls gick framåt. Däremot så kände jag mig väldigt stark och kunde hela tiden trycka på. Det enda jag tänkte på var att man skulle få i sig tillräckligt mycket med energi och vätska, och att hitta det bästa spåret förbi de åkare jag åkte förbi. Efter loppet märkte jag att jag inte märkte så mycket av de mysiga byarna vi åkte igenom med många hejande. Efter cirka 51 km kom jag fast Anna som startade 40 minuter före mig och de var en bra peppning att se henne. De första 54 km fram till backen gick riktigt bra och inför de sista 3 km så stannade jag och drog på lite valla. Ändå hade jag svårt att få bra fäste i backen och det var en tung resa upp, men som många sagt tidigare så var det många som hejade. Första vurpan komma också i backen efter att någon svensk ropade ”Heja Åland”, då vart man för ofokuserad:) Jag kom till slut på plats 2000 (jämt) av 7500 löpare. Av de 500 som startade i mitt startled var jag 14:e snabbast, så på det sättet får jag vara nöjd. Jag tog också rätt beslut att staka hela vägen och en bidragande orsak kan ha varit att jag hade väldigt bra glid (mitt första lopp på pulvervallade skidor). Loppet var ju också relativt lätt under 54 km. Alla som tycker att Vasaloppet har bra stämning, borde uppleva Marcialonga. Här gick alla man ur huset och hejade även på oss amatörer och det var riktigt god stämning. Nu blir det och ladda om för nästa lopp Dobbiaco-Cortina om 2 veckor och då med bättre startposition. Anna om loppet: Först av allt, Marcialonga var en fantastisk upplevelse och jag skulle gärna göra om loppet imorgon igen. Stämningen, vädret, banan, atmosfären, spåren, ja allt var super!! Jag hade ju inget annat mål innan loppet annat än att ta mig i mål, och förhoppningsvis inte bli sämre i ryggen. Så på så sätt uppnådde jag mitt mål: jag kom i mål och jag är inte alls sämre i ryggen idag, vilket känns mycket bra! Trots det känns det ju tyvärr inte så kul att inte ha kunnat gå ”all in”, jag skulle ju ha velat kunna staka i princip hela loppet, men det kändes som en omöjlighet pga. bristen på stakträning både under sommaren, hösten och vintern. Nu känner dock lite mer tillförsikt till att jag kanske vågar mig på att staka mer inför de kommande loppen, hoppas på det! Saknar känslan av att verkligen kunna ge allt. Jag ser dock tillbaks på loppet med glädje, det var en så häftig upplevelse att jag stundtals åkte med ett stort leende på läpparna. Jag är också nöjd med skidorna, hade perfekt fäste på nästan alla partier av banan, och glidet var, om inte på topp, så i alla fall helt okej. Banan började med cirka 5 km uppför, dock ändå väldigt lättåkt, och sen många partier av lätt nerför och många flacka partier. De sista 6-7 km går också lätt uppför, och hela tävlingen slutar med en riktigt jobbig uppförsbacke. Partierna uppför kändes mycket bra för mig, medan det är partierna nerför och de flacka partierna som jag borde ha kunnat staka mycket mer på, tyvärr. Eftersom jag tyckte att både stakning med frånskjut, diagonalåkning och saxning kändes bra under egentligen hela loppet hade jag trott att jag skulle orka trycka på lite i sista backen, men tyvärr var benen slut. Antagligen tog väl både tiden och bristen på riktigt långa pass ut sin rätt (och såklart även höjdmetrarna:). Som jag skrev i början var det en otrolig upplevelse! Jag har tyckt att det har varit bra stämning i Vasaloppet, men det här var ändå mycket häftigare. Mycket folk längs banan, jättemycket hejarop och väldigt kul att passera genom byar (fastän snön just där var en enda sörja:)! Spåren var annars väldigt bra under hela loppet, och det fanns t.o.m. lite spår kvar i sista backen, trots att många saxat där innan och trots att det var många plusgrader i solen där. Nu blir det att ladda om inför nästa lopp, som ju går precis här i krokarna. Ska bli spännande! Efter loppet blev det ett snabbt ombyte till torra kläder och därefter pastaparty, dvs alla åkare får gå till Cavaleses kongresshus där det bjuds på pasta.
0 Comments
I helgen ska vi äntligen få köra vårt första lopp för säsongen. Loppet vi ska köra är Marcialonga, som är Italienarnas motsvarighet till Vasaloppet och grundades 1971 efter inspiration av Vasaloppet. Loppet är normalt 70 km långt, men har i år kortats till 57 km, p.g.a. snöbrist. Marcialonga är speciellt på det sättet att man skidar igenom flera byar och det brukar vara mycket folk ute och heja. Totalt är det cirka 7 000 deltagare i loppet och hälften av deltagarna är från Norden. Över 2 000 deltagare är från Norge, över 1 000 från Sverige och cirka 170 från Finland. Vi hade tänkte köra Kaiser Maximillianlauf, som gick i Seefeld in Tirol den 14 januari, men på grund av att vi båda drabbades av förkylning för cirka 3 veckor sedan så blev det inga lopp då. Marcus hade även tänkt åka Pustertal Skimarathon (60 km), som går i dalen där vi bor veckan innan, men då Marcus redan var förkyld då blev det inget lopp. Vi åkte iväg till platsen för loppet i morse för att hämta ut nummerlappar, kolla in banan och prova skidor. Sen sover vi över på hotell till imorgon, eftersom starten går vid 9.30-10-tiden. Marcus inför loppet: Förkylningsperioden gjorde att jag inte kunde träna på 10 dagar, och det är något som jag känner av ännu. Får därför se hur det går i helgen. I övrigt har träningen löpt på relativt bra och jag har hittills hunnit med 650 km skidor på snö. När det gäller loppet skulle jag önska att jag skulle kunna seeda upp mig lite inför Vasaloppet, men på grund av att jag startar i 14-led av 15 så kan det ta sin lilla tid innan jag får börja skida. Däremot är det inte som i Vasaloppet där alla åkare släpps iväg på en gång utan varje led släpps med 5 minuters mellanrum. Jag ska försöka att med hjälp av mina seedningsresultat från ifjol få starta lite högre upp, men mina förhoppningar att lyckas övertala italienarna att få göra det är liten. Har läst om andra med betydligt bättre meriter, som inte lyckats få starta högre upp. En annan fråga, som man funderar på så här dagen innan är fästvalla eller inte. Det lutar åt att det bara blir att staka. Eftersom loppet anses som relativt lätt till de 3 sista kilometrarna då banan går i princip ”rakt uppåt” till byn Cavalese. De 13 km som plockats bort av banan är den delen av banan, som går mest uppför. Så troligen blir det 54 km utan valla och sedan snabbt smeta på valla innan sista backen. Anna inför loppet: Ja, vad ska jag säga, aldrig har ett lopp känts mer osäkert än den här gången. Min uppladdning har ju inte varit den bästa det här året, med konstaterat diskbråck och stressreaktion i ländryggen i juni. Sen dess har det gått mycket upp och ner, fastän det sen början av december varit mest upp:) Jag började ju som tidigare nämnt köra crosstrainer i slutet på oktober, och så körde jag det tillsammans med magövningar och lite andra styrkeövningar fram tills vi kom hit till Dobbiaco. Sen dess har det blivit runt 370 km på skidor, mest klassisk åkning men också en del skate. Längsta passet har varit på 36 km. Diagonalåkning och stakning med frånskjut fungerar ganska bra, medan däremot stakningen är väldigt problematisk för mig. Det tar tyvärr inte så länge innan jag känner av ryggen. Förut var min styrka stakningen, men det är det alltså inte nu. Däremot är träningen i sig väldigt viktig för mig, då jag tydligt märkte att ryggen blev mycket sämre när jag var sjuk och rörde mig väldigt lite. Så för den här tävlingen har jag tyvärr inget specifikt mål, förutom att komma i mål:), och jag hoppas att jag kan genomföra loppet utan allt för mycket smärta. Kommer det att kännas någorlunda bra efter loppet, hoppas jag på att kunna köra något av loppen senare i år, med mer fokus på mål. Så imorgon kör vi så de ryker (hoppas vi i alla fall:). Håll tummarna, så hörs vi efter loppet!
Ps. Loppet går att se på SVT. Lördagen och söndagen spenderades på skidstadion under den individuella sprinten och teamsprinten. Kul tävlingar (även om väldigt många av de bästa var borta pga av att Tour de Ski avslutades helgen före) och underbart väder. Tyvärr lite kallt bara. Vi var båda förkylda (eller egentligen är fortfarande lite:() och det är ju inte det bästa att stå ute och frysa, men på samma gång är det ju kul att passa på att se tävlingarna när de går bara cirka 3 km bort. Last Saturday and Sunday we spent on the ski arena for the individual sprint and team sprint. Nice competitions (although many of the best skiers weren't there because of the finish of the Tour de Ski the weekend before) and wonderful weather. Although a bit cold. We both had a cold (or in reality still have) and then it is not so good to stand outside freezing. But at the same time it's nice to catch the opportunity to see the races when they are only about 3 km away. Lördagens individuella sprint/Saturday's individual sprint Lite förvånande pallplaceringar på både dam- och herrsidan på lördagen. Natalia Matveeva lyckades vinna före en nog ganska besviken Maiken Caspersen Falla, och på tredje plats kom Hanna Falk. Tyvärr lyckades inte finskan Marie Laukkanen ta sig vidare från kvartsfinalen, trots att hon var femma i kvalet. Ett taktiskt osmart lopp från hennes sida (som hon rättade till under söndagens teamsprint). På herrsidan vann Sindre Björnestad Skar, före överraskningen Simen Hamilton och Johannes Hoesflot Klaebo, mycket troligt Norges nästa stora stjärna. Till publikens, och såklart också hans egen besvikelse, missade Frederico Pellegrino pallen. A bit surprising podium in both the women's and men's races on Saturday. Natalia Matveeva managed to win before a pretty disappointed Maiken Caspersen Falla, with Hanna Falk at third place. Unfortunately Marie Laukkanen didn't manage to get to the semifinals, even though she was fifth in the qualification. A tactically unsmart race by her (which she managed to set right during the Sunday's team sprint). On the men's side Sindre Björnstad Skar won, before the surprise, Simen Hamilton, and Johannes Hoesflot Klæbo, very likely Norway's next big star. Sadly, both for the audience and of course also for him, Pellegrino missed the podium. Söndagens teamsprint/Sunday's teamsprint Söndagens teamsprint bjöd på intressanta lopp i strålande sol. Favorittippade på damsidan får man väl säga att Norge med Maiken Caspersen Falla och Astrid Uhrenholdt Jacobsen var, men de lyckades ”bara” bli trea. Maiken har nog lite att fundera på till VM, medan det var ett fall framåt för Astrid. Vann gjorde ryskorna Natalia Matveeva och Yulia Belorukova (ledare av U23), före svenska första laget med Ida Ingemarsdotter och Hanna Falk.
På herrsidan blev finalen dramatisk när det stora hemmahoppet Frederico Pellgrino krokade ihop med Teodor Peterson och hamnade en bit efter. Efter ett mycket starkt varv lyckades han dock ta sig tillbaka upp. Sista varvet blev en mycket spännande historia då Alex Harvey med sin fantastiska spurt lyckades föra upp Kanada till seger. På andra plats kom det svenska andra laget med Oskar Svensson och Karl-Johan Westberg. Sunday's team sprint offered interesting races in lovely sunshine. Favourites on the women's side was the Norwegian team with Maiken Caspersen Falla and Astrid Uhrenholdt Jacobsen, even though they just managed to come on the third place. Maiken has some work to do before the World Championship starts, while it clearly was a step forward for Astrid. The Russian team with Natalia Matveeva and Yulia Belorukova (leader of U23) won, with the Swedish first team with Ida Ingemarsdotter and Hanna Falk on the second place. On the men's side it was a dramatic final when the Italian skier Frederico Pellgrino and the Swede Teodor Peterson crashed and lost positions. After a very strong lap Pellegrino managed to get back to the top. The last lap was very exciting when Alex Harvey with his amazing spurt managed to bring Canada to victory. The Swedish second team with Oscar Svensson and Karl-Johan Westberg finished second. I fredags var vi på Nordic Arena i Dobbiaco/Toblach och tittade på den 5:e etappen av Tour de Ski. En fin dag med soligt och kallt väder, bra tävlingar, skandinavisk mat:) och en finska på pallen! Alltid intressant att se tävlingar direkt på plats trots att de flesta sporter ju är lättare att följa på TV. Eftersom damerna bara åkte 5 km, såg vi dem bara i starten och vid målgången, medan vi fick se herrarna en gång till eftersom de åkte dubblt så långt, 10 km. Eftersom det inte var så mycket åskådare fick vi bra platser under båda loppen, på toppen av "kullen" under herrarnas lopp och vid mållinjen under damernas. Vi fick se en mycket bra Sergej Ustiugov komma etta igen, och på andra plats, bara 0,4 sekunder efter, den superba franska skatespecialisten Maurice Manificat. Nästan alla norrmän (på både herr- och damsidan) hade en dålig dag, med undantag för Simen Hegstad Krüger som slutade trea. Damtävlingen vanns av amerikanskan Jessica Diggins, med finskan Krista Pärmäkoski på en andra plats och, mycket överraskande, amerikanskan Sadie Bjornsen på en tredje plats. Idag har vi sett på avslutningen av touren i Val di Fiemme med klättringen uppför Alpe Cermis (på TV). Ganska väntad segrare på både dam- och herrsidan med Heidi Weng och Sergey Ustiugov, fantastik tour av Ustiugov! Bra avslutning också av Krista Pärmäkoski som blev tvåa. Nästa helg är värdscupen tillbaka här i Dobbiaco/Toblach med individuell sprint på lördag och lagsprint på söndag! And in English for our non-Swedish speaking readers: Last Friday we spent at Nordic Arena in Dobbiaco/Toblach watching the 5th stage of the Tour de Ski. A great day with sunny, cold weather, great competitions, Scandinavian food:) and a Finn at the podium! Always interesting to see competitions on place even though most sports are easier to follow on TV. Since the women only skated 5 km, we only saw them at the start and finish, and we got to see the men once more since they skated the double distance, 10 km. Since there wasn't that much people we had great places for both races, at top of the "hill" on the men's race and at the finish line at the women's. We got to see a very good Sergey Ustiugov, finishing first again, and at second place, only 0,4 seconds after, the great French skater Maurice Manificat. Almost all Norwegians had a bad day, except for Simen Hegstad Krüger who finished third. In the women's race, the American Jessica Diggins finished first, with the Finn Krista Pärmäkoski second and very surprisingly, the American Sadie Bjornsen, at third place. Today we have watched the finish of the tour in Val di Fiemme with the Alpe Cermis final climb (on TV). Quite expected winners on both the women's and men's side with Heidi Weng and Sergey Ustiugov, a fantastic tour of Ustiugov! A good finish also by Krista Pärmäkoski who finished second. Next weekend the world cup heads back to Dobbiaco/Toblach with individual sprint on Saturday and team sprint on Sunday! Skandinaviskt mat- och dryckestema i Dobbiaco/Toblach
Januari: 2016 börjar med en skål i champagne i Lillehammer. Hela nyårshelgen spenderade vi på Lillehammer Fjellstue med skidåkning, bastubad, god mat, hundspann och ännu lite mer skidåkning:) Vid julen hade också Marcus bestämt sig för att åka Vasaloppet, så den ordentliga träningen på snö började här! Annars var tyvärr januari en ganska jobbig månad med tanke på turbulensen inom hockeyn. Februari: En händelserik månad. Marcus bestämde sig för att säga upp sig från jobbet, och jag att ta tjänstledigt från mitt jobb. I samma veva bestämde vi oss också för att åka utomlands till hösten, och att satsa på vårt företag. Vi hann också med att åka Orsa Skimaraton som seedningslopp inför Vasaloppet. Mars: Jag åker Vasaloppet, och tyvärr får Marcus kasta in handduken pga ryggont. Annars upptas tankarna mycket av jobben och höstens flytt. Vi bestämmer oss för att vara i Toscana i början och därefter i Dobbiaco/Toblach för att kunna satsa på skidåkningen, med en sväng till Turkiet däremellan. April: Månaden börjar med ett besök hos våra goda vänner i Upplands Väsby, alltid lika skoj! Annars bjuder månaden på mycket jobb med företaget, och vi lyckas få en stor arbetsgivare! Marcus genomgår också en operation för plika, en knäskada. Maj: En månad med massor av jobb och planering! Vi startade också träningen inför skidsäsongen, och med facit i hand blev det lite för mycket på en gång:( Vi hade också en fantastiskt fin helg på landet hos mina föräldrar med sommarvärme redan i maj. Välbehövlig avkoppling! Juni: En inte alltför roligt månad då jag fick reda på att jag har diskbråck och stressreaktion i ryggen efter en MR i Åbo. Mycket träning för Marcus medan det i princip bara handlade om vila för mig. Midsommar firade vi med mina föräldrar och släkt. Juli: Månaden började med ett besök av våra vänner från Upplands Väsby. Det blev en riktigt mysig helg på landet! Vi firade också 5-årig bröllopsdag med en heldag på sjön! Annars handlade månaden mycket om båtliv överlag, vi hann med en tur till Rödhamn med goda vänner, en tur till Kobba Klintar med några andra goda vänner, en vecka på Marcus föräldrars stuga på Kumlinge, en dagstur till Kumlinge för en mycket viktigt 5-kamp:) hos två av Marcus småkusiner, några dagar vid havet hos mina föräldrar och flera kortare båtturer. För mig handlade månaden också väldigt mycket om rehab och ännu mera rehab, medan Marcus tränade på med mycket rullskidor och en del löpning. Augusti: Den stora packarmånaden:) Augusti handlade mycket om att få det sista fixat innan flytten. Annars fokuserade vi en hel del på företaget och att hinna träffa så många som möjligt! En hel del träning och en sväng till Upplands Väsby och en utekväll i Stockholm hann vi också med. I slutet på augusti bar det så iväg. Först ett stopp i Linköping där vi hade några riktigt fina dagar hos goda vänner, med en hel del roliga aktiviteter. Därefter bar det iväg mot Tyskland för lite nostalgi för mig som tidigare varit många gånger på flera av platserna vi besökte. Innan vi åkte vidare till några goda vänner i Freiburg hann vi med ett besök i Frankrike, Strasbourg också. Vi tillbringade de två sista nätterna i Freiburg, och hade två riktigt trevliga dagar där, innan vi åkte vidare genom Tyskland, Schweiz (med ett stopp i Lugano) och Italien till Volterra. September: September handlade mycket om att komma in i nya rutiner, bestämmande hur vi skulle lägga upp arbetsuppgifterna mellan oss, jobb, njutande av utsikten:), poolhäng och lite utfärder. Vi var en sväng till kusten för lite sol och bad, besökte en vinfestival, gick en matlagningskurs, var på fotboll i Florens (Fiorentina-AC Milan), lärde oss lite mer om viner på en lyckad vinprovning och besökte staden San Gimignano. Vi blev lite bekanta med ett belgiskt par som bodde i ett av grannhuset och fick en del bra tips av dem. Vi åt också ute lite och provade en del mat och dryck under denna månad. Oktober: I oktober låg mycket fokus på jobb. Men vi hann också med en utflykt till Pienza och Siena, två fina städer i Toscana, och uppleva en väderförändring som innebar poolhäng ena dagen till mössa på träningen dagen efter. Månaden avslutade vi i Alanya i Turkiet, då vi umgicks med mina föräldrar, provade på all inclusive och fick uppleva riktig sommar igen. Träningsmässigt blev det många löp-, rullskids- och cykelpass för Marcus, medan jag testade på crosstrainer, och till min stora glädje märkte att det fungerade ganska bra. November: Vi började månaden i Turkiet, och passade på att besöka Bologna på vägen tillbaks när vi landade med flyget. En stad vi kom att gilla, och där vi för första gången fick julstämning för i år. Under november hann vi också med en hel del promenader i det vackra landskapet kring Volterra, många träningspass (efter hemkomsten från Turkiet vågade jag prova på rollerblades också, och det visade sig fungera relativt bra:) och en weekend i Florens. I slutet av november bjöd vi ägarna till agriturismot i närheten på åländsk middag. Det var en riktigt trevlig upplevelse och väldigt speciellt att se två killar i 12-års åldern vara så intresserade av att prova nya rätter och höra om vårt land. Månaden avslutades med packande och resan upp mot Dobbiaco/Toblach. På vägen stannade vi i Verona och vid Gardasjön. December: Decembermånad gick i lugnets, julstämningens, skidningens, vintersportens och solens tecken. Vi hann med väldigt många skidpass och promenader på olika ställen häromkring, ett besök i Innsbruck och Cortina, en vandringstur, skicross, bakande av julgodis, flera ishockeymatcher, jobb och stunder av ren avkoppling. Vädret var helt fantastiskt med strålande sol i princip varje dag! Lägger man ihop stunderna av mulet väder som det var någon förmiddag och någon eftermiddag hade vi sol i ungefär 30 av 31 dagar, helt otroligt!
När man först hör Cortina tänker många på lyx och flärd, och till stor del stämmer det. Cortina räknas som Dolomiternas drottning, och lockar många rika italienare och turister från andra länder. Hit kommer man inte bara för skidåkning, även om den är i världsklass (pisterna sitter ihop med ett av världens största skidområden, Dolomiti Super Ski), utan även bara för att njuta och för att äta gott. Tyvärr har det fört med sig att priserna skjutit i höjden, och staden har endast 7 000 bofasta, vilket leder till att mycket måste hålla stängt utanför turistsäsongen. Staden lockar till största delen med friluftsaktiviteter såsom alpin skidåkning, längdskidåkning och ishockey på vintern (Cortina stod också som värd för Vinter OS 1956), medan vandring är jättestort på sommaren. Runt omkring staden finns flera toppar på över 3 000 meters höjd. Visste ni förresten att Dolomiterna har fler turister på sommaren än vintern?! Men här finns även en del butiker, restauranger och after ski-ställen. Mitt i centrum ligger stadens kyrka, som nu i juletid bjuder på ett stjärnfall längs med fasaden, väldigt speciellt. Här kommer en liten tillbakablick på fjolåret den här tiden: Förra nyåret firade vi i Lillehammer med kombinerad semester och skidåkning. Vi bodde på Lillehammer Fjellstue http://www.lillehammerfjellstue.no/ i ett rum med frukost, lunch och middag. Lunchen lagade man själv vid frukosten, och tog med sig under skidpassen. På boendet fanns också en bastu (jätteskönt efter ett skidpass) och en uppvärmd vallabod. Väljer man att bo här har man tillgång till över 600 km skidspår om det finns tillräckligt med snö. Fastän det var ganska snöfattigt när vi kom dit var ända mer än 60 km öppna. I slutet på vår vistelse efter att det kommit snö varenda en dag hade säkert spårmängden fördubblats. Vill du testa på riktiga världscup-banor ligger både Sjusjøen och Birkebeinerstadion cirka 10 km bort. Om det är rikligt med snö når du dessutom dessa två platser direkt från boendet. Om du följer långloppscupen på skidor (Visma Ski Classics) och har sett Birkebeinerrennet så går det precis i dessa trakter. Spåren var verkligen fantastiska, och varje morgon kom en uppdatering om vilka spår som var preparerade, i vilket skick de var (om det fanns risk för genomsläpp etc) och vilken valla som gällde. Norrmännen kan verkligen det här med att skapa fantastiska möjligheter för skidåkning! Som ni ser ut av bilderna skiljer sig vädret åt en del från i år. Men båda är härliga, fast på olika sätt!
Dagens pass: 2 h 10 min för mig, mitt längsta pass sen jag kommer inte ens ihåg när, men någongång i maj antar jag. Känns ok nu, får se hur det känns senare;). Därefter ett stopp för fika, och sen fortsatte Marcus i ytterligare 2 h. Strålande sol, 10 plus i solen, men ändå hårda spår och knappt något vått i spåren. Helt magiskt!! Skidåkning i Anterselva/Antholz, skidskyttets mecka! Bild tagen från ett av alla våra skidpass. Kändes lite speciellt i början med en vit linje av snö och annars grönt, men nu har man vant sig och det ser helt naturligt ut:) Decembers kyligaste pass (hittills i alla fall, -13 grader): Vårt första pass nere vid Nordic Arena i Dobbiaco/Toblach: Vårt allra första skidpass i december på en 3 km slinga i Santa Maddalena. Blev några pass till där innan det från runt 8 december gick att skida på flera ställen. Idag på vårt långpass blev det en tur dit igen eftersom de nu länkat ihop flera av slingorna!
I morse körde vi årets fösta skidpass, underbart! Cirka 25 km från oss finns en 3 km lång slinga för både klassiskt och skate. Eftersom det är kallt på nätterna, cirka -6-8 grader producerar de konstsnö för fullt överallt i området. Än så länge har vi tillgång till 3 km-slingan och en slinga cirka 35 km härifrån på ungefär samma längd. På torsdag öppnar en 3 km slinga här i Dobbiaco och en till slinga cirka 15 km härifrån, så då finns det en hel del spår del av välja på. Vi har helt fantastiskt väder här med cirka -6 minus grader på natten, några plus på dagen och strålande sol. Högtrycket gör ju dock tyvärr att det inte kommer någon natursnö, men det är perfekt att det är så kallt en stor del av dygnet att det går att producera konstsnö. Det var riktigt kul att vara tillbaks på skidor igen! För Marcus som kunnat träna på under sommaren och hösten kändes det riktigt bra (21 km), medan för mig handlar det tyvärr mer om att testa mig fram. I vilket fall som helst, helt fantastiskt för oss båda med hårda spår, underbart väder och en kuliss man bara kan drömma om!
|
BloggareDIGITAL NOMADS WHO LOVE TRAVELING AND CROSS COUNTRY SKIING, ESPECIALLY LONG-DISTANCE CROSS COUNTRY-SKIING Arkiv
Maj 2024
Kategorier
Alla
|